I början på sommaren blev vi tvugna att låta vår delsbokatt, Måns, somna in. Han var ca 20 år gammal, ingen mindes riktigt, och egentligen grannens från början. Det var sorgligt, men väntat eftersom han var så gammal och verkade må dåligt. Trots det blev det ju ett tomrum hos oss, men eftersom min man är lite allergisk, var det inte självklart att skaffa en ny katt. Dessutom var mannen i fråga klart ovillig :) Jag kände mer och mer, att så här ville jag inte ha det, så jag körde över honom totalt (ivrigt påhejad av våra barn)! Naturligtvis hade det ju inte gått om han blivit riktigt dålig, men till saken hör att han är mest djurvän av oss allihop tror jag .... Vi fick veta att en familj i området fått en hoper ungar som de ville placera ut, och det här var den som fanns kvar när jag väl bestämt mig:
-
-
Första gången jag såg honom var på den här bilden :) Pytteliten, även om det är svårt att se. Jag har aldrig varit förtjust i svartvita katter, men man kan ju ändra sig... Sagt och gjort, när han blivit 12 veckor hämtade vi hem honom trots herrns protester, och döpte honom till Pussel! Det var i slutet på augusti.
-
-
Han fann sig snart till rätta, inte särskilt rädd, och otroligt kelig. Det här är från första dagen hos oss. Efter att ha kollat lite på nätet efter goda råd kring kattungar, fick han bo i köket första veckan eller så. Därav denna kattbädd, som aldrig använts efter det.... Nu ligger han överallt :)
-
-
Allt är spännande när man är liten, klättra i träd går alldeles utmärkt trots sele :)
Han ska få vara ute mer med tiden, nu får han bara vara ute när vi är hemma. Selen är skrotad och ersatt med chipmärkning plus halsband (som han avskyr). Det är precis som att ha en bebis igen. Full fart, somnar mitt i leken, och sen full fart igen....
-
-
Det är jättemysigt med någon som kommer och kelar när han inte orkar leka längre, det var länge sedan jag hade någon som gjorde det :) Ser ni att det ser ut som om han ler när han sover?
-
-
Nu är herr Pussel 7,5 månader och högt älskad av alla i familjen, inklusive min mor som annars inte är förtjust i katter som gräver i rabatterna osv.... :) Jag som aldrig hade husdjur (hamstrar räknas inte) när jag växte upp, tycker nu att ett hem ska ha djur för att kännas komplett. En sak till som man mår bra av! Kram Tina
-
1 kommentar:
Vad vore livet utan djur!
Så söt!
Jag har växt upp med att det alltid funnits både hund och katt så för mig är det ett måste.
Min hund skulle jag inte byta bort mot något även om jag kan muttra när regnet öser ner och han väntar på promenad=))
Du har rätt, ett hem ska ha djur för att kännas komplett.
Kram Hannis
Skicka en kommentar