Vägskäl...

-

Jag har gjort det! Det allra läskigaste... Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Efter att ha provat allt för att må bra, var det bara mitt välbetalda heltidsjobb inne i Stockholm, med två timmars restid varje dag kvar att ändra på... Efter veckor av total ångest är det en sådan befrielse nu när det är gjort! Kassaskrinet får symbolisera det som alla vet är oviktigt, men som kan underlätta en del ändå... Slantar... Hur det blir med dem får vi se, jag tänker inte oroa mig mer just nu!

-

-

Det jag hoppas att det blir mer av däremot, är mysiga stunder med vänner,

-

-

mer tid för pyssel,

-

.

-

men framför allt tid till att lukta på rosorna och bara vara!

Naturligtvis måste jag ha någon sysselsättning igen, men det får vi se hur/när/var det blir...

Kramar till er alla där ute! Tina

-

Mot ljusare tider!

-

Jag läste i Metro i morse att om 42 dagar är det ljust igen, om man går upp kl. 07.00 på morgonen här i Stockholm! Det känns kanon tycker jag, speciellt som solen skiner här idag, även om det är svinkallt! Kaminen gick varm hemma igår, och alla låg och kurade under filtar. Vi gillar söndagskvällar i vår familj, förmodligen för att alla brukar vara hemma då, och det ofta är någon bra film att mysa till innan veckan drar igång igen... Kram, Tina

-

Nyaste familjemedlemmen

I början på sommaren blev vi tvugna att låta vår delsbokatt, Måns, somna in. Han var ca 20 år gammal, ingen mindes riktigt, och egentligen grannens från början. Det var sorgligt, men väntat eftersom han var så gammal och verkade må dåligt. Trots det blev det ju ett tomrum hos oss, men eftersom min man är lite allergisk, var det inte självklart att skaffa en ny katt. Dessutom var mannen i fråga klart ovillig :) Jag kände mer och mer, att så här ville jag inte ha det, så jag körde över honom totalt (ivrigt påhejad av våra barn)! Naturligtvis hade det ju inte gått om han blivit riktigt dålig, men till saken hör att han är mest djurvän av oss allihop tror jag .... Vi fick veta att en familj i området fått en hoper ungar som de ville placera ut, och det här var den som fanns kvar när jag väl bestämt mig:

-

-

Första gången jag såg honom var på den här bilden :) Pytteliten, även om det är svårt att se. Jag har aldrig varit förtjust i svartvita katter, men man kan ju ändra sig... Sagt och gjort, när han blivit 12 veckor hämtade vi hem honom trots herrns protester, och döpte honom till Pussel! Det var i slutet på augusti.

-

-

Han fann sig snart till rätta, inte särskilt rädd, och otroligt kelig. Det här är från första dagen hos oss. Efter att ha kollat lite på nätet efter goda råd kring kattungar, fick han bo i köket första veckan eller så. Därav denna kattbädd, som aldrig använts efter det.... Nu ligger han överallt :)

-

-

Allt är spännande när man är liten, klättra i träd går alldeles utmärkt trots sele :)

Han ska få vara ute mer med tiden, nu får han bara vara ute när vi är hemma. Selen är skrotad och ersatt med chipmärkning plus halsband (som han avskyr). Det är precis som att ha en bebis igen. Full fart, somnar mitt i leken, och sen full fart igen....

-

-

Det är jättemysigt med någon som kommer och kelar när han inte orkar leka längre, det var länge sedan jag hade någon som gjorde det :) Ser ni att det ser ut som om han ler när han sover?

-

-

Nu är herr Pussel 7,5 månader och högt älskad av alla i familjen, inklusive min mor som annars inte är förtjust i katter som gräver i rabatterna osv.... :) Jag som aldrig hade husdjur (hamstrar räknas inte) när jag växte upp, tycker nu att ett hem ska ha djur för att kännas komplett. En sak till som man mår bra av! Kram Tina

-